2017-06-29
Skriv ut som pdf

7 Val av diabetesbehandling

Typ 1

 

 

 

  

 

 




1922 kunde man för första gången renframställa insulin vilket räddat livet på alla som drabbats av typ 1-diabetes. Före insulinet gick man en säker död till mötes inom 3-6 år. Man dog av svält, chock, ketoacidos eller större infektion. På bilden ser vi ett barn före och efter att insulinbehandling inletts.

Se även bilaga: "typ 1 - insulin - grundkurs"

 

Typ 1 beror på att betacellerna i bukspottkörteln som producerar insulin succesivt bryts ner och dör. Efter hand får man en total brist på insulin.

 

Insulin är ett anabolt hormon vilket innebär att det ser till att man kan ta tillvara energin man äter, lagra den i kroppen eller utnyttja den till förbränning.

 

Om man inte tillför insulin kommer istället kroppens vävnader att brytas ner till socker och fett som frisätts i blodbanan och ge upphov till ett svälttillstånd. Det höga blodsockret kommer att läcka ut i urinen och dra med sig vätska. Muskulaturen förtvinar och all energi försvinner. Man blir extremt trött och förlusten av vätska ger upphov till törst.

 

Allt eftersom insulinproduktionen avtar kommer fettcellerna att brytas ner till sk sura ketonkroppar som ger upphov till ett akut sjukdomstillstånd som kallas ketoacidos.

 

Inom 3-6 år avlider man antingen av svält, ketoacidos, chock eller någon tillstötande infektion. Innan insulinet kunde framställas som ett läkemedel var typ 1-diabetes en fruktad barnsjukdom som drabbade en halv procent av befolkningen och som obönhörligen ledde till en plågsam död.

 

När man 1922 äntligen kunde framställa insulin trodde man att sjukdom var botad. Det visade sig dock efter några år att patienterna fick en rad mycket tråkiga komplikationer: Synskador (blindhet), njursvikt, känselrubbningar, svårläkta sår med infektioner och amputation samt om man överlevde detta hjärtinfarkt och stroke.

 

Orsakerna till komplikationerna är delvis att man inte kan hålla en normal sockerhalt i blodet. Det har visat sig att ett kroniskt förhöjt blodsocker ökar riskerna för komplikationer. Därför strävar vi att hålla ett så normalt blodsocker som möjligt.

 

Det förhöjda blodsockret är dock inte den enda förklaringen.Det finns människor som drabbas av komplikationer trots en bra kontroll och det finns dom med höga sockernivåer som inte drabbas.

 

Vi har idag bättre och renare insuliner, bättre injektionshjälpmedel (pennor och pumpar), mer kunskap och bättre utrustning för självkontroll. Bättre behandling av andra riskfaktorer och av komplikationerna som uppstår. Prognosen för att slippa komplikationer för de som får diabetes idag är betydligt bättre än för de som fick diabetes för 30-50 år sedan. Till exempel har vi en fullt realistisk nollvision vad gäller allvarlig synskada.

 

Varför får man typ 1?

Man måste förlora ungefär hälften av betacellerna för att blodsockret ska stiga. Oftast uppkommer dock symtomen ganska akut i samband med infektion eller annan stress som ökar behovet av insulin. Man har också kvar betaceller och en viss insulinproduktion efter diagnosen. Strax efter diagnosen när man fått ordning på blodsockret kan blodsockret ligga väldigt jämnt och fint med små doser insulin. Ibland kan man till och med vara helt utan insulin en period. Detta brukar vi kalla "honeymoon" och den kan bestå från några månader upp till flera år. Vissa patienter kan också ha en kvarstående insulinproduktion under många år även om den inte räcker fullt ut.

 

En hypotes är att diabetes uppstår till följd av att vårt immunsystem överreagerat och uppfatta betacellerna som främmande celler som ska bekämpas. Ungefär 80% av typ 1-diabetikerna har också speciella antikroppar i blodet (GAD, IA-2A och ICA) som vi kan mäta. Men vi vet inte om det är de här antikropparna som upphov til sjukdomen eller om de bara är markörer på ett immunsystem som kommit i olag. Typ 1-diabetes betraktas därför allmänt som en "autoimmun sjukdom". Det forskas mycket kring varför immunförsvaret reagerar så här och om man på något sätt kan manipulera det. Men hittills har alla sådana behandlingsförsök misslyckas (vaccination, hyposensibilisering och immunmodulering).

 

Det finns också ärftliga komponenter både för ökad risk att få diabetes och att utveckla komplikationer. Man har på senare år kunnat identifiera vissa genetiska markörer som indikerar ökad risk. Här kvarstår dock mycket forskning för att se vad dessa gener egentligen gör och om de på något sätt kan påverkas.

 

Typ 1 är en ren insulinbristsjukdom

Typ 1 är alltså från början enbart en ren insulinbristsjukdom och principen är att tillföra insulin vid de tidpunkter kroppen normalt skulle ha frisatt insulin.

 

Insulin frisätts från bukspottkörteln direkt i vena porta med direkt effekt i levern. Effekten blir momentan och halveringstiden på insulinet är ca 6 min. Kroppen kan alltså variera insulininsöndringen momentant som svar på stigande eller sjunkande blodsocker och koncentrationen varierar kraftigt 4-6 ggr mellan högsta och lägsta värdet. Behovet ser ungefär ut så här om man äter tre gånger på en dag:

Mellan måltiderna har vi ett ständigt behov av en viss mängd insulin i blodet som bromsar frisättningen av glukos från levern. När vi sedan äter behöver vi tillförsel av insulin som gör att vi lagrar upp den energi vi får i oss i måltiden. Först fylls glukosförråden (glykogen) upp i levern och sedan sockerförråden i muskulatur och njurar. Om vi äter ännu mer lagrar vi energiöverskottet som fett. 

 

Konsten att behandla typ 1-diabetes är alltså att lära sig att tänka som en bukspottskörtel.

Den basala nivån av insulin tillgodoses av basinsulinerna (Lantus, Levemir, Tresiba eller NPH-insulin) och topparna vid måltid representeras av snabbverkande måltidsinsuliner (Apidra, Humalog, Novorapid).

Ett alternativ är att använda en insulinpump. Den innehåller bara snabbverkande insulin (Apidra, Humalog eller Novorapid) som pumpas långsamt in i kroppen och upprätthåller en basal insulinnivå. När man sedan äter ger man sig en sk bolusdos.

 

Insulinbehandling med sprutor

Typ 1-diabetikern är hänvisad till en långsam metod med subkutana injektioner. Sprutar man direktverkande insulin har det effekt först efter ca 30 min och aktiviteten håller i 3-4 timmar. Sprutar man NPH-insulin sätter effekten in efter ca 2 timmar, maxeffekt mellan 4-10 timmar. Levemir har en effekt under ca 15 timmar, Lantus upp emot 24 timmar, Toujeo något lägre  och Tresiba under flera dygn. För att justera insulindoser MÅSTE man också känna till de olika insulinernas effektkurvor:

Läs mer: Kap 12 Insulinerna

Regelbundenhet
I teorin kan man äta hur som helst och ge insulin utifrån det. I praktiken har det dock visat sig att det är lättare att reglera sitt blodsocker om man lever ett ganska regelbundet liv. Man bör äta ungefär lika mycket på ungefär samma tider varje dag. Man bör också inta föda ungefär var 4-5.e timma och däremellan behöver en del patienter ett mellanmål i form av en frukt eller liknande (inte godis, söt läsk eller kaffebröd). Det är då lättare att ha ett jämnt blodsocker med färre känningar och samtidigt ett bra HbA1c.


Hur mycket insulin behöver man
För att hamna någorlunda rätt kan det vara bra att känna till att det dagliga insulinbehovet för en typ 1-diabetiker är ca 0,5-1,0 E/kg kroppsvikt (i tonåren upp till 2 E/kg och dygn). En person som väger 70 kg behöver med andra ord ca 50 E per dygn. Kom dock ihåg att man de första åren har en egen insulinproduktion och att behovet av injicerat insulin är mycket mindre.


"Flerdos". Måltidsinsulin och basinsulin.

 

BASINSULIN
Som basinsulin talar våra erfarenheter och studier för att Lantus/Abasaglar, Toujeo, Levemir och Tresiba ger en jämnare basalnivå av insulin och bör vara förstahandsinsulin för typ 1-diabetiker. Basinsulinet bör i de flesta fall (om man inte äter väldigt mycket kolhydrater och är fysiskt aktiv) utgöra ungefär (40) 50-70% av dygnsdosen insulin. En perso som väger 70 kg bör alltså ta ca 30 E basinsulin per dag och ca 20 E måltidsinsulin.


Lantus/Abasaglar kan i 80 % av patienterna ges en gång om dagen. Toujeo räcker troligtvis hos de allra flesta att ge i endos. Levemir behöver i 80 procent av fallen ges 2 ggr per dag. Använder man Levemir behöver man oftast en högre dos då det visat sig att det inte riktigt är "dosekvivalent".

Tresiba behöver bara tas en gång per dag vid fri tidpunkt och ger efter 2-3 dagar en jämn koncentration. Kan vara ett alternativ om Lantus/Abasaglar inte räcker dygnet runt och måste ges i tvådos eller om patienten har svårt att passa tider.

 

MÅLTIDSINSULIN
I princip alla patienter bör ha de nya direktverkande insulinerna som tas direkt i anslutning till måltid (Apidra, Fiasp, Humalog eller Novorapid). Vilken måltidsdos man bör ta är beroende av:

 

  1. Insulinkänslighet
  2. Kolhydratinnehåll i måltiden
  3. Mängden mat (även fett och protein ökar insulinbehovet)
  4. Om man avser att vara fysiskt aktiv efter måltiden
  5. Aktuellt blodsockervärde
  6. Storlek av senaste insulindos och hur länge sedan det var man tog den (se ovan effektduration)
 

Lite om kolhydrater
Kolhydrater är i själva verket socker i kortare eller längre kedjor som tas upp till blodet och omvandlas till glukos. Kolhydrater utgör ca 60% av vårt energibehov. Är man fysiskt aktiv förbränner man procentuelllt mycket kolhydrater i musklerna medan stillasittande personer bränner procentuellt mer fett. Hjärnan (som inte kan bränna fett) förbrukar ca 25% av den kolhydratmängd vi stoppar i oss.

 

Vid diabetes behövs insulin för att ta upp glukos till cellerna och lagra eller förbränna det. Kolhydrater och glukos är alltså en nödvändig energikälla. Om man inte får i sig tillräckligt med kolhydrater måste vi äta mer protein för att vi inte ska börja bryta ner vårt eget protein (muskler ben och nyttig kroppsvävnad). 

 

Det som styr insulinbehovet och lämplig insulindos vid en måltid är alltså främst kolhydratinnehållet i maten. Protein (äggviteämnen) och fett bromsar ofta sockerstegringen varför det är lämpligt att äta väl sammansatt måltider. Fett och protein i maten har dock också visat sig minska insulinkänsligheten varför även fett och protein kräver en viss mängd insulin.


Exempel på kolhydratrika livsmedel är all mjölmat, potatis, pasta, ris, socker, juice, mjölk (mjölksocker) och frukt. Består måltiden huvudsakligen av fett eller protein (kött, smör, fiberrika grönsaker) är insulinbehovet betydligt mindre.

Man kan räkna ut det ungefärliga insulinbehovet för en måltid enligt formeln 500/totala dygnsdosen (vid typ 1-diabetes). Talet man får fram är det antal gram kolhydrater som motsvarar en enhet insulin.


Exempel: Du har en dygnsdos på 50E. 500/50=10 g. Du äter 2 skivor bröd med pålägg vilket motsvarar ca 50 g kolhydrat. Insulinbehovet för att ta hand om 2 skivor bröd är alltså ca 5 E.

Dessvärre kan kolhydratkvoten vara olika under olika tider på dygnet och på morgonen brukar man behöva mer insulin och då räkna med faktorn 350 istället för 500. Kolhydrtakvoten påverkas också av andra faktorer som stress och fysisk aktivitet. Dessvärre går det aldrig att räkna ut exakt vilket insulindos man ska ta till en måltid.


Eftersom vi inte är vana att se hur många gram kolhydrat en måltid innehåller så krävs det en hel del övning. Även om man inte lär sig "räkna antalet gram" måste man lära sig vilka livsmedel som är kolhydratrika och vilka som är kolhydratfattiga och sedan genom blodsockermätningar lära sig vilka insulindoser som krävs.


Se mer om kolhydraträkning i bilagan: "typ 1 - insulin - grundkurs".


En eller två-dos mixinsulin eller NPH-insulin.
Om man inte avser att variera måltidsdoserna utifrån måltid och aktuellt sockerläge kan man som en kompromiss använda mixinsulin i 2-3 dos som ett alternativ. T ex i åldringsvården.
De nya mixinsulinerna brukar fungera bäst men dom ställer krav på att man äter samtidigt eller direkt efter att man tagit dosen eftersom den också innehåller direktverkande insulin. Humalog mix 25 innehåller 25% Humalog och 75% NPH-insulin. Humalog mix 50 innehåller 50% Humalog och 50% NPH-insulin. Novomix 30 innehåller 30% Novorapid och 70% NPH-insulin.


Det totala insulinbehovet kan variera mycket från person till person. Justeringar görs efter blodsockermätningar. Lämpligt är att mäta blodsocker minst tre gånger per dag. Morgon, före kvällsmaten samt till natten. Har man höga doser inför kvällsmaten får morgondosen ökas. Har man höga P-glukos på kvällen och höga fastevärden får man öka dosen till huvudmålet på kvällen.

Om man använder ett mixinsulin måste man äta direkt i anslutning till insulinintaget. För de som äter vissa dagar och inte andra dagar kan det vara säkrare att välja NPH-insulin i tvådos eller Lantus i endos och ge lite extra måltidsinsulin vid de tillfällen man äter.


Flerdos Humalog mix 50
Detta insulin innehåller 50% Humalog och 50% NPH-insulin. Om man stiger mycket efter måltiderna med Mix i 2-dos och/eller tenderar att få känningar inför måltiderna eller på nätterna kan Humalog mix 50 till varje måltid vara ett alternativ. Man får då mer måltidsinsulin och mindre basinsulin.


Humalog mix 50 tar man då förslagsvis till sina huvudmåltider på dagen (2-4 ggr). Dosen kan inte varieras nämnvärt så man får se till att leva någorlunda regelbundet.


Endos Lantus/Abasaglar/Toujeo/Tresiba
Hos vissa patienter där det är svårt att förutse matintaget (äldre, begåvnningshandikappade) kan det ibland vara säkrare att bara ge en dos basinsulin på morgonen. Man får då räkna med att man ibland har lite högre värden speciellt efter måltider, fika ol. Man får då också lägga målsättningen lite högre avseende HbA1c-värde (65-75 mmol/mol).

Samtidigt ska man vara försiktig och verkligen se till så att patienten inte får nattliga hypoglykemier. För vissa patienter har Lantus för lång effekt och man bör föredra ett NPH-insulin i endos på morgonen.

Hos äldre glömska patienter med typ 1-diabetes kan Tresiba vara ett bra alternativ som basinsulin för att minska risken för ketoacidos om man glömmer en basdos.


Enklast är att ge dosen en gång om dagen. I de flesta fallen på morgonen eller förmiddagen. Man behöver inte ge insulinet i anslutning till en måltid.


Kontrollera blodsockret före varje måltid och till natten. Målet bör vara att ligga mellan 6-15 vid dessa mätningar.


Insulinpump
En insulinpump innehåller bara snabb eller direktverkande insulin. Insulinet tillförs som en kontinuerlig subkutan infusion. Pumpen kan programmeras så att hastigheten ändras vid bestämda klockslag. Man kan också öka eller minska basdosen under några timmar om blodsockret skulle ligga högt eller lågt eller om man ska göra något speciellt (t ex motion)


Vid måltid ger man manuellt en extra snabb "bolusdos" med hjälp av pumpen på samma sätt som med en insulinpenna.


Man måste sticka sig och byta infusionsset ungefär var tredje dag.

Man kan i pumpen integrera ett system för kontinuerlig blodsockermätning (CGM) vilket ger ytterligare stora möjligheter att kontinuerligt styra sitt blodsocker genom att ge extra bolusdoser eller tillfälligt öka eller minska basaldosen. Det finns också pumpar som man kan programmera så dom stänger av sig vid hotande låga eller snabbt sjunkande blodsocker för att undvika allvarliga hypoglykemier. Mer om detta i kap 15 Blodsockermätning när var hur

 

 

 

 

 

 

 

 


En insulinpump innehåller bara snabb eller direktverkande insulin.














Insulinpump med integrerat system för blodsockermätning

Fördelar med insulinpump
Den stora fördelen med pump är att man får en större möjlighet att styra tillförseln av basinsulinet till skillnad från en eller två injektioner med basinsulin per dag. Man kan programmera pumpen så att de varierar basnivån av insulin under dygnet. Man har också möjlighet att tillfälligt sänka eller öka basdosen under en kortare tid.

 

Med hjälp av pumpen kan man uppnå ett jämnare blodsockerläge. Möjlighet finns att ligga lägre i blodsocker och samtidigt ha färre känningar. Detta kräver dock intresse, frekventa blodsockermätningar och kunskap. Pumpen i sig löser inga problem men kan vara ett bra hjälpmedel för den som vill förbättra kontrollen.

 

Patienter med nattliga känningar mellan 02-04 och höga morgonvärden kan ha extra stor hjälp av en insulinpump då det finns möjligheter att minska basinsulinet under natten för att sedan öka på dosen fram emot morgontimmarna då insulinbehovet brukar öka (gryningsfenomenet) eftersom kortisolnivåerna i blodet stiger till följd av dygnsrytmen.

 

Även vissa mycket insulinkänsliga patienter (med låga insulindoser) och svängigt blodsocker kan bli hjälpta av en insulinpump. Detta beror troligen på att tillförseln av basinsulin är så jämn och förutsägbar till skillnad från injektionen med subkutant insulin.

Patineter som tränar mycket har stora möjligheter att variera basdoserna före under och efter träningspassen.

 

Nackdelar och risker med insulinpump
Den stora risken med insulinpump är den ökade risken för ketoacidos. Pumpen innehåller endast snabbinsulin. Blir det ett läckage i infusionssetet eller om nålen halkar ut finns risk att inom några timmar bli riktigt sjuk. Däremot är risken för allvarliga känningar snarare lägre med insulinpump.

 

Att bära insulinpump kräver alltså större vaksamhet och oftast fler blodsockerkontroller än vanliga injektioner. Det kräver också att patienten både kan hantera tekniken (programmera pumpen) och reagera adekvat när problemen uppstår.

 

Vem bör erbjudas insulinpump?
I första hand används insulinpump till typ 1-diabetiker med svängande blodsocker och/eller problem med nattliga hypoglykemier eller patienter som trots idogt arbete har svårt att få ner sitt HbA1c till rimliga nivåer bör också erbjudas en pump som hjälpmedel.


Enligt Riktlinjer för insulinpumpbehandling till vuxna från Svensk förening för diabetologi föreslås att följande patienter ska erbjudas insulinpump (för detaljer se artikel i internetmedicin
 

  • Patienter med HbA1c över 65 mmol/mol eller HbA1c över det individuella HbA1c målet
  • Gryningsfenomen med högt plasmaglukos på morgonen där problemet ej kan lösas genom justering av insulindosen till kvällen och med dokumenterade låga plasmaglukosvärden under natten(kl. 03-04)
  • Upprepade episoder med insulinkoma, där ingen annan förklaring finns såsom alkoholproblem eller annan endokrin rubbning
  • Hypoglykemisk omedvetenhet (hypoglykemisk unawareness) som kvarstår trots minskade insulindoser
  • Patienter med lågt BMI och små insulindoser, där man har svårighet att reglera insulintillförseln utan insulinkänningar eller stora plasmaglukossvängningar
  • Uttalad diabetisk gastropares med fördröjd magsäckstömning, där pumpen ger möjlighet att tillföra en måltidsdos av insulin under flera timmar (fördröjd bolus)
  • Ökade möjligheter till förbättrad livskvalitet hos exempelvis en person som ofta reser mellan olika tidszoner, skiftesarbete, elitidrott


Dokumentation av insulinpumpbehandling vid typ 2 diabetes har nu kommit, och kan därför i enstaka fall övervägas.


Vem bör inte ha en insulinpump
  • Patienter med alkohol eller drogmissbruk bör definitivt inte ha en pump pga risk för både hyper och svåra hypoglykemier.
  • Patienter som ej kan reagera adekvat på höga blodsockervärden med risk för ketoacidos bör avstå från pumpbehandling.
  • Man måste också kunna kräva att patienten självständigt och på egen hand kan programmera och sköta pumpen rent tekniskt. Man bör aldrig förse en patient med pump som skall skötas av t ex en anhörig.


Utsättning av insulinpumpbehandling

  • Allsidig omprövning kring fortsatt insulinpumpbehandling görs varje år.
  • Vid tillstånd som kan påverka förmågan att fysiskt o/e kognitivt hantera insulinpumpen, såsom vid stroke, kognitiv störning eller vid andra nytillkomna sjukdomar - bör man överväga utsättning av insulinpumpbehandling och övergå till annan insulinbehandling
  • Hos patienter med upprepade episoder med ketoacidos, manipulation och bristande egenvård skall indikationen för insulinpump ifrågasättas.

Typ 2

Se även PM Blodsockerbehandling typ 2
Kap 11 Tabletter och andra farmaka vid typ 2
Kap 12 Insulinerna

 

 

Varför får man typ 2-diabetes?

För att få typ 2-diabetes krävs att man både har en nedsatt känslighet för insulin och en störd frisättning eller produktion av insulin och glukagon. Troligen finns redan strukturella förändringar i pankreas (och rubbningar i andra system) innan man kan uppmäta för höga blodsockervärden. Man kan därför ibland under en tid efter diabetesdiagnos normalisera sina blodsockervärden genom kostomläggning, motion och/eller viktnedgång genom t ex kirurgi under en tid normalisera sina blodsockervärden. I de flesta fall kommer dock blodsockret efter några år att stiga igen och så småningom blir man tvungen att ta insulinsprutor för att kompensera för en dålig produktion av insulin (betacellssvikt).

 

Typ 2-diabetes utvecklas ofta långsamt och ger ofta inga symtom alls. Ofta kan man ha en insulinkoncentration i blodet som ligger 4-5 gånger över en frisk mäniska! Om man rör på sig och är normalviktig är inte blodsockret heller speciellt svårt att behandla. Dessutom svänger det inte så mycket och problemet med insulinkänningar (lågt blodsocker) är mycket mindre. Det brukar uppkomma när man motionerar eller äter mindre än vanligt. Inte så ofta nattetid.

 

Problemet med typ 2 är ofta kombinationen av de andra rubbingarna som hänger med: Högt Blodtryck, Lågt HDL-kolesterol, högt LDL-kolesterol, höga S-Triglycerider, ökad benägenhet till proppbildning mm. Dessa rubbningar har funnits under en lång tid och om man undersöker en typ 2-diabetiker vid debut har ca 50% redan komplikationer av sjukdomen.

Vi har länge haft teorin att insulinresistens (dålig effekt av insulin på lever, muskel och fettceller) är en samlande bakomliggande orsak både till blodsockerstegringen och kardiovaskulär risk vid typ 2. Det sk "metabola syndromet". Detta har på senare ifrågasatts och man pratar mer om "inflammation" som en bakomliggande samlande orsak

 

Vi vet dock att insulinresistens föregår diabetessjukdomen under flera år. Till en början kan kroppen kompensera den dåliga effekten av insulin genom ökad insulinproduktion och hålla blodsockernivåerna normala. Detta brukar kallas "prediabetes" och kan påvisas genom mätning av fasteblodsocker eller glukosbelastning. Se kap 2 Diagnostiska blodglukosnivåer och HbA2c-värden.

När betacellerna inte längre orkar kompensera för det ökade insulinbehovet utvecklar patienten diabetes typ 2.

 

Mycket talar för att det redan vid diabetesdebuten föreligger en irreversibel dysfunktion i betacellerna. Oftast tar den sig uttryck i ett stört snabbt insulinsvar vid måltider eller en oförmåga att ytterligare öka insulinfrisättningen vid en kolhydratrik måltid som i sin tur leder till en stegring av blodsockret och blodfetterna 1-3 timmar efter måltid.

 

Har man utvecklat insulinresistens kan man troligen reversera detta till normal insulinkänslighet. Men när man väl utvecklat typ 2-diabetes har redan betacellerna skadats av de höga socker och lipidnivåerna och kan troligen aldrig fullt ut återfå sin funktion.

 

Se schematisk bild:

Vilka individer utvecklar insulinresistens ?

Vissa individer har ett medfött anlag för att utveckla insulinresistens. Varför det är så vet vi inte. Mycket forskning bedrivs för att hitta diabetesgenerna och man har kunnat identifiera vissa kandidatgener. Troligen har benägenhet för insulinresistens haft ett överlevnadsvärde i andra skeden under evolutionen.

 

Men det krävs fler faktorer än genetiska för att insulinresistensen skall utvecklas. Troligen spelar brist på fysisk aktivitet och övervikt stor roll. Men även faktorer som stress och kostvanor spelar troligen en stor roll.
 

Med ökad motion och en normal vikt i befolkningen torde diabetes typ 2 vara en betydligt mindre vanlig sjukdom. Men utvecklingen i världen går i motsatt riktning och antalet diabetiker i världen ökar.

 

Det förs en diskussion om följande faktorer var för sig eller tillsammans kan orsaka eller utlösa typ 2-diabetes:

 

  • Ärftlighet (vad?)
  • Positiv energibalans
  • Låg fysisk aktivitet
  • Abdominell fetma (lipotoxicitet mm)
  • Snabba kolhydrater och vissa fettsyror (glucotoxicitet och lipotoxicitet
  • Stress, depression
  • Sekundärt till andra endokrina rubbningar ?
  • Autoimmuna inslag ?
  • Rubbningar i inkretinsystemet
  • Tarmfloran

Insulinresistens är en oberoende riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdom.
 

Diabetes typ 2 ökar risken för hjärtinfarkt 2-4 gånger. Det är nu visat att denna riskökning finns redan innan diabetessjukdomen brutit ut. Högt blodtryck, lipidstörning, bukfetma och mikroalbuminuri är också kopplat till graden av insulinresistens.

 

Den stora utmaningen vid behandling av diabetes typ 2 är alltså inte bara att behandla ett högt blodsocker. Skall vi lyckas minska risken för hjärt- och kärlkomplikationer måste vi hitta bra metoder att behandla andra riskfaktorer såsom blodtryck, lipidrubbningar, övervikt med bukfetma och rökning.

 

Hur kan man förklara insulinresistens för patienten?

 Det är viktigt att inte skuldbelägga patienten. Han/hon har drabbats av diabetes som ett resultat av de anlag hon fötts med och av det samhälle hon lever i. Diabetes är inte självförvållad. Övervikt, stillasittande och hög ålder ökar risken för insjuknande men är inte ORSAKEN till sjukdomen. Samtidigt är det effektivaste sättet att behandla sjukdomen att minska sin fettmassa och öka sin fysiska aktivitet.
 

Till skillnad från diabetes typ 1 har man snarare en överproduktion av insulin (initialt upp till 4-5 gånger mer än en icke diabetiker). Insulinbristen är relativ och beror på ett ökat insulinbehov.


Genom viktnedgång, minskad fettmängd i bukhålan och ökad fysisk aktivitet kan patienten förbättra insulinkänsligheten i muskulaturen och öka upptaget och förbränningen av glukos. En vältränad muskelcell har mer än dubbelt så många insulinreceptorer som en otränad.

Genom minskat energiintag minskar fettet i buken vilket ökar leverns insulinkänslighet. Detta minskar glukosproduktionen i levern och sänker blodsockret.

 

En studie publicerad i Viola Obesitas 2009 visar att 8% viktnedgång för överviktiga 20-åringar kan:

  • Minska fetthalten i levern 60%
  • Öka insulinkänsligheten i levern med 60%
  • Öka insulinkänsligheten i muskulaturen med 97%

Det finns inget läkemedel mot typ 2-diabetes som idag kommer i närheten av den behandlingseffekten
 

Om man redan från början tar allvarligt på livsstilsförändringar kan vissa indivder helt normalisera blodsockervärdena utan farmaka. I varje fall tidigt under förloppet.

 

Kost och motion med målet normalvikt (BMI < 25) och normalt midjemått (< 94 cm för män och < 80 cm för kvinnor) är förutsättningen för en optimal diabeteskontroll på kort och lång sikt. Detta gäller oavsett om vi lägger till farmaka eller ej.

 

Enligt de flesta riktlinjer anges att HbA1c < 52 mmol/mol är en idealisk diabeteskontroll och > 60 mmol/mol en oacceptabel kontroll för typ 1-diabetes. Detta bygger på studier av både typ 1 och typ 2-diabetetes och risk för utveckling av ögon och njurskador (inom loppet v 10-15 år) samt att man tagit hänsyn till riskerna för hypoglykemier.

 

För typ 2-diabetiker måste målet individualiseras mer Se kap 10 Vad är ett bra HbA1c. Tidigt i förloppet ska målet vara ännu lägre och vid hög ålder eller etablerad kärlsjukdomen kan målet ibland vara högre.

 

Risken för komplikationer minskar med lägre HbA1c.
Troligen innebär en bättre blodsockerkontroll tidigt i diabeteskarriären att vi kan förskjuta tidpunkten för behov av insulin.


Om man uppnår ett normalt HbA1c med lämplig motion och viktnedgång intervenerar man också mot andra riskfaktorer (lipider och blodtryck). Man bör alltså helst inte acceptera ett HbA1c över 45 (väsentligen normalt blodsocker) utan att överväga intensifierad farmakologisk behandling.

 

Vårt dilemma är att det oftast är de överviktiga patienter som inte rör på sig som har den sämsta diabeteskontrollen. Påbörjar man en intensiv farmakologisk behandling är risken stor att dessa patienter går upp ytterligare i vikt och efter en tid får en ökad insulinresistens och ett ännu högre HbA1c. Det är av största vikt att följa viktutvecklingen och att om den tenderar att stiga intensifiera försöken att ändra livsstil och välja de farmaka som leder till minst viktuppgång.

 

Tabletter mot insulinresistens

Metformin påverkar insulinkänsligheten i lever och muskulatur och är förstahandsmedel vid typ 2-diabetes och övervikt och/eller det metabola syndromet. Vi vet från UKPDS-studien att metformin är en bättre behandling än SU och insulin för att förebygga hjärtinfarkt hos överviktiga typ 2-diabetiker. Alla med typ 2-diabetes ska ha Metformin som grundbehandling redan från debut. 

 

Metformin har också fördelarna att den inte leder till viktuppgång, inte ger några allvarliga insulinkänningar i monoterapi och är billigt (ca 1,50 kr per dag).

 

Vi har också tillgång till farmaka som påverkar insulinresistensen via fettcellerna i buken, pioglitazone. Dessa minskar plasmainsulin och påverkar andra riskfaktorer för hjärtsjukdom i gynnsam riktning. Detta har dock inte säkert kunnat visas i kliniska studier.

 

Tabletter mot störd insulinfrisättning

Typ 2-diabetiker har också ett mer eller mindre uttalat stört snabbt insulinsvar. Man saknar möjligheten att snabbt frisätta insulin vid en stegring i blodsockret. Nedanstående diagram visar insulinnivåer i blodet hos friska respektive typ 2-diabetiker efter iv injektion med 20 g Glukos.

Kliniskt yttrar sig detta som postprandiella blodsockerstegringar (stigande blodsocker efter en kolhydratrik måltid). Om man mäter P-Glukos före och 1½-timme efter måltid stiger det markant (ofta 4-5 mmol/l).
 

Om man inte har tillräcklig effekt av metformin kan man pröva ett SU-preparat. Det krävs då att patienten har en kvarvarande egenproduktion av insulin. Bäst effekt kan man förvänta sig om man inte haft diabetes så länge och om man har tendens att stiga i blodsocker efter måltid eller under dagen.

 

Många SU-preparat har en lång halveringstid och är förenade med risk för långdragna insulinkänningar, främst hos äldre med nedsatt lever och njurfunktion. De leder också till en viss viktuppgång (ca 2 kg).

 

Ett mer kortverkande alternativ är Repaglinide (Novonorm) som man tar till de måltider som leder till stigande blodsocker. Risken för hypoglykemier och viktuppgång är teoretiskt mindre men inte tillräckligt studerat.

 

Preparaten är biliga (ca 1-4 kr per dag).

 

Farmaka som påverkar insulin och glukagonfrisättningen via inkretinsystemet.

Det finns flera kroppsegna peptider som bildas och frisätts från tarmen när vi äter (sk inkretiner). GLP-1, PPY och GLIP bl a. De har flera effekter i kroppen. Delvis påverkar de pankreas så att insulin frisätts och glukagonfrisättningen bromsas, delvis ökar de mättnadskänslan genom att bromsa ventrikeltömningen. Finns också uppgifter om att de kan påverka mättnadscentrum i hjärnan.

 

GLP-1 och GLIP bryts ner snabbt av ett enzym som heter DPP-4 (Di-Peptidyl-Peptidas 4).

Byetta, Bydureon, Lyxumia, Trulicity, och Victoza är GLP-1-analoger som inte bryts ner av DPP-4. De måste injiceras subkutant. Sänker HbA1c 10-15 mmol/mol och leder till 2-4 kg viktnedgång (i studier). En annan stor fördel med är att de inte ger upphov till insulinkänningar i monoterapi eller ihop med Metformin. Nackdelen är att de är nya (saknas långtidsstudier avseende effekt och säkerhet) och är dyra (22-50 kr per dag). Den vanligaste biverkan är illamående som oftast är övergående.

 

Januvia, Galvus, Onglyza och Trajenta är tabletter som hämmar kroppens eget DPP-4 och ökar effekten av kroppsegna inkretiner och de förmår sänka HbA1c ca 7-8 mmol/mol. De betraktas som viktneutrala. De finns i tablettform och leder inte till samma illamående och är inte lika dyra som Byetta och Victoza (ca 12.- kr per dag). Men även dessa preparat är nya. Säkerhetsstudier finns för de flesta av dem som inte visar på någon ökad risk för hjärt/kärlsjukdom. Undantag möjigen för Onglyza. SAVOR-studien talar för en viss ökad risk för inläggning på sjukhus för hjärtsvikt.

Preparat som ökar utsöndringen av glukos i urinen
Forxiga, Invokana och Jardiance påverkar specifikt ett transportprotein (SGLT2) i njuren och leder till en utsöndring av ca 70 g kolhydrater per dygn. de förmår sänka Hba1c 5-7 mmol/mol och leder till ca 2 kg viktnedgång. De har en lätt diuretisk effekt  och sänker blodtrycket något. Biverkningar i studier är ökad förekomst av svamp i underlivet och ökad frekvens av urinvägsinfektioner.

För mer detaljer avseende läkemedel vid typ 2:
Kap 11 Tabletter och andra läkemedel vid typ 2
Kap 12 Insulinerna

Patienter med Övervikt (BMI >= 25-27)

All farmakologisk behandling av överviktiga måste kombineras med regelbunden, utökad motion och minskat energiintag.

 

Ökad fysisk aktivitet leder till nedbrytning av centrala fettdepåer (bukfetma) vilket förbättrar insulinkänsligheten i levern. Samtidigt ökar muskelmassan och därmed insulinkänsligheten och förbränningen av fett och glukos i muskulaturen. Samtidigt får inte patienten öka sitt energiintag utan istället minska det för att uppnå önskad effekt.

 

Inleder man en intensiv farmakologisk behandling av en överviktig typ 2-diabetiker utan att han/hon motionerar och drar ner sitt energiintag är risken stor att patienten istället ökar sin fettdepåer med ökad insulinresistens som följd.

 

Tyvärr fungerar det inte att tänka tvärtom: "Låt patienterna ligga högt i socker så att de går de ner i vikt". Ett högt blodsockerläge leder till katabolism (kroppen bryter ner sin egna vävnader och höjer blodsockret). Problemet är bara att man bryter ner muskler i första hand och ökar den procentuella andelen fett i kroppen. Därför är alla snabba bantningsrecept från veckopressen direkt kontraindicerade för diabetiker.
 

När vi skall behandla överviktiga är det en fördel att välja de läkemedel som leder till minst viktuppgång. Om man överväger insulinbehandling ska man i första hand välja ett basinsulin till natten (se nedan).

 

Patienter med normalvikt (BMI < 25)

Normalviktiga diabetiker är en heterogen grupp. Vissa är påfallande insulinresistenta med höga fastevärden. Metformin har bra effekt och de tål höga insulindoser. Andra får känningar av 2 E insulin eller låg dos SU. Man får utgå från en blodsockerkurva och pröva sig fram efter denna. Fundera på om patienten har typ 1-diabetes.

 

Om patienten har förhöjda fastevärden.

Börja med Metformin 500 mg 1x1. Öka med en tablett per vecka upp till 4 tabletter eller högsta tolererbara dos. Går man för fort fram är risken stor att patienten får magbiverkningar (gaser, lös mage). Dessa biverkningar är dosberoende. Utvärdera i första hand med fasteblodsocker. Man kan fortsätta dosöka till 3 g per dygn. Magbiverkningarna sätter gränsen. Förmår sänka HbA1c i storleksordningen 1-2%.

 

Om otillräcklig effekt av Metformin och fortfarande förhöjda fastevärden.

 

Alternativ 1: NPH-insulin till natten.
Börja med samma antal enheter som fasteblodsockret. Öka 2-4 E var tredje dag tills fasteblodsocker ligger på önskad nivå (helst bör fasteblodsockret ner under 6). Följ vikten. Leder detta till viktuppgång måste dosökningen upphöra. Ibland behöver man upp högt i dos (60-80 E till natten)

 

Alternativ 2: Lägg till ett SU-preparat.
Det långverkande alternativet är Glimepiride. Börja med 1 mg och dosöka till max 4 mg. Kan tas i endos på morgonen. Observera viktutvecklingen och risken för hypoglykemier dagtid.

 

Alternativ 3: Lägg till pioglitazone.

Börja med 15 mg 1x1. Dessa verkar på insulinkänsligheten i levern via påverkan på fettcellerna i buken. Kontraindicerat vid hjärtsvikt (pga vätskeretention). De kan vara ett lämpligt alternativ om man vill minimera risken för hypoglykemier. Pioglitazone har en långsamt insättande effekt och når sin maxeffekt först efter 4-6 veckor. HbA1c kan alltså inte utvärderas för än efter 3-4 månader. Utrymme finns att öka doserna till det dubbla men effekten av detta blir inte den dubbla. En kombination av metformin, glitazon och nattinsulin kan vara mycket effektiv. Problemet är att vissa mycket insulinresistenta personer med höga insulindoser som samtidigt får en pioglitazone samlar på sig vätska. I lindriga fall leder det till bensvullnad. Finns det en bakomliggande hjärtsvikt kan denna förvärras.

 

Alternativ 4: GLP-1-analog eller DPP4-hämmare
Är relativt nya på marknaden men är intressanta då de är viktneutrala eller leder till viktnedgång och att de (i monoterapi eller tillsammans med metformin) inte leder till några allvarliga hypoglykemier.

Alternativ 5: SGLT 2-antagonist.

Är nya på marknaden. Säkerhetsstudien avseende Jardiance (empagliflozin) kunde 2015 överraskande visa på minskad risk för kardiovaskulär död för hjärtsjuka diabetiker. Mekanismen för detta är oklar. Kan kombineras med alla andra blodsockersänkande farmaka och har en icke insulinberoende effekt. Positiv viktnedgång och ingen risk för känningar men kan leda till polyuri (överväg att justera diuretikabehandling), informera om risken för urinvägsinfektioner och svamp i underlivet.
 

Om stigande blodsockervärden efter måltid och över dagen.

När man behandlat fastevärden effektivt enligt ovan måste man undersöka blodsockervärden under dagen och framförallt EFTER en måltid. Många typ 2-diabetiker har inte bara en hög insulinresistens. Deras bukspottkörtel förmår inte heller svara på en kolhydratrik måltid med en snabb insulinfrisättning. Detta yttrar sig i förhöjda blodsocker värden (ökning mer än 2-3 mmol/l) 1½ timme efter måltid.

Försök göra en ordentlig kostanamnes och undersök om patienten äter mycket (framförallt snabba) kolhydrater.

 

Alternativ 1: SU.

Enklaste alternativet är att lägga till ett SU-preparat: Glimepiride. Börja med 1 mg och dosöka till max 4 mg. Kan tas i endos på morgonen. Observera viktutvecklingen och risk för känningar. Ett bra alternativ är Repaglinide (fd Novonorm). Teoretiskt sett ett tilltalande preparat då de har en ganska kort duration (mindre risk för hypoglykemier och viktuppgång). Har marknadsförts som en "måltidstablett". Den har funnits på marknaden i ganska många år nu men företaget har inte kunnat prestera några studier som visat på dessa positiva effekter. Det finns inte heller några långtidsstudier med effekt på komplikationssidan. De är pedagogiska då man kan ta olika doser till olika måltider. Samtidigt ställer det ökade krav på compliance hos patienten.

 

Alternativ 2: Måltidsinsulin
Välj i första hand ett direktverkande insulin (Apidra, Fiasp, Humalog eller Novorapid). Försök hålla ner doserna. Viktigt att patienten mäter blodsocker före och efter måltid. Delvis för att prova ut lämplig dos. Delvis som ett pedagogiskt hjälpmedel för egenvård. Experimentera med olika maträtter och se hur de påverkar blodsockret ! Principerna för dosjustering är de samma som för typ 1-diabetiker.

 

Börja med 2-4 E till varje huvudmål. Öka med 2 E högst var tredje dag med målet att blodsockret skall stiga max 2-3 mmol efter måltid.

 

Alternativ 3 Mixinsuliner eller basinsuliner dagtid
Detta är alltid en kompromiss. Välj i första hand de nya mixinsulinerna med direktverkande komponent (Novomix 30, Humalog mix 25 eller Humalog mix 50).

  1. Novomix 30 och Humalog mix 25: Börja med 6-8 E till frukost. Om fortfarande stigande under dagen öka med 2-6 E per vecka. Om stigande efter kvällsmaten fram till läggdags och höga fastevärden lägg till en dos till huvudmålet på em eller kväll.
  2. Humalog mix 50: Innehåller 50 procent direktverkande och 50% NPH-insulin. Kan med fördel ges till varje huvudmål under dagen. Börja med 4 E till varje måltid. Öka med 2-4 E per vecka. Om höga fastevärden. Kombinera med Metformin och/eller NPH-insulin till natten.

Alternativ 4: (Kortverkande) GLP-1-analog
De är nya på marknaden och långtidsstudier avseende effekt och säkerhet saknas. De har en påverkan på postprandiella blodsockerstegringen genom att öka insulinkänsligheten och påverka magsäckstämningen. Troligen har de kortverkande GLP-1-anagonisterna (Byetta och Lyxumia) bäst effekt på blodsockerstegringen efter måltid men har å andra sidan inte samma effekt på HbA1c.

bilaga: PM Blodsockerehandling typ 2.

bilaga: Algoritm för behandling av typ 2 (under arbete)

Pankreasinsufficiens

Klassisk kombinerad endokrin och exokrin pankreasinsufficiens leder till diarréer, fettmalabsorption, viktnedgång och en typ 1-liknande diabetes.


Vanligaste orsaken är genomgångna pankreatiter (alkohol, gallstensutlösta, celiaki och inflammatorisk tarmsjukdom). Den kan naturligtvis också beror på kirurgiskt avlägsnande av pankreas. Det finns också sällsynta former som Hemokromatos, Wilsons sjukdom och alfa 1-antitrypsin brist m fl.


Vid pankreasinsufficiens har man en absolut insulinbrist och förstahandsval är insulin. Speciellt om patienten har svårt att hålla vikten. Undvik tabletter som antingen inte har någon effekt eller ökar diarréproblematiken. Ofta är patienterna väldigt insulinkänsliga och svänger kraftigt i blodsocker pga samtidig brist på glukagon vid låga blodsocker och näringsbrist (glykogenbrist).


En energirik kost är viktig. Ofta tål man inte för mycket fett. Dessutom är det viktigt med regelbundna måltider. Patienten ska behandlas med Creon vid diarréer.

 

Basinsulin och måltidsinsulin

Mest fysiologiskt och störst chans att styra blodsockret är att använda sig av basinsulin och måltidsinsulin. Patienterna är ofta insulinkänsliga och har ett svängande blodsocker.


Mixinsuliner.

  1. Novomix 30 och Humalog mix 25: Börja med 6-8 E till frukost. Om fortfarande stigande under dagen öka med 2-6 E per vecka. Om stigande efter kvällsmaten fram till läggdags och höga fastevärden lägg till en dos till huvudmålet på em eller kväll.
  2. Humalog mix 50: Innehåller 50 procent direktverkande och 50% NPH-insulin. Kan med fördel ges till varje huvudmål under dagen. Börja med 4 E till varje måltid. Öka med 2-4 E per vecka. Om höga fastevärden. Kombinera med Metformin och/eller NPH-insulin till natten.

Alkoholism och missbruk

Alkohol

Egentligen finns ingen bra farmakologisk behandling när man missbrukar alkohol. Patienterna ser också väldigt olika ut. Olika alkoholskador ger också  upphov till olika sorts diabetes.

  • En del alkoholister har haft upprepade pankreatiter som gör dom insulinberoende (se ovan) och de ska då naturligtvis behandlas med insulin.
  • Alkohol leder till bukfetma och leversteatos och därmed ett svårbehandlat insulinsresistenssyndrom. Dold alkoholöverkonsumtion är ett stort problem som man alltid ska överväga hos svårbehandlade överviktiga typ 2-diabetiker. Metformin är då förstahandspreparat men innebär också en risk för laktatacidos.
  • Periodiskt missbruk där patienten periodvis slutar äta helt och bara försörjer sig på alkohol leder till speciella problem.

Alkohol leder under tiden alkoholen bryts ner i levern till att blodsockret sjunker (bromsar nybildningen av socker i levern). Insulinbehandling kan innebära en stor risk för hypoglykemier. Speciellt om patienten enbart dricker alkohol och inte äter några kolhydrater.

 

Metformin är lämpligt till överviktiga patienter med leversteatos men kan leda till laktacidos om man dricker stora mängder utan att äta under flera dagar

 

SU-preparat kan leda till svåra hypoglykemier vid en rejäl fylla. Kanske är det lämpligare att använda kortverkande insulinfrisättare (Repaglinide) men erfarenhet saknas. Man måste tänka på att insulinfrisättare inte fungerar vid samtidig pankreasinsufficiens (nedsatt insulinproduktion)

 

Pioglitazone: Inga studier eller erfarenheter finns.

 

GLP-analoger och DPP4-hämmare: Inga studier eller erfarenheter finns.

SGLT2-antagonister: Inga studier eller erfarenheter finns.

 

Man måste alltså försöka behandla den typ av diabetes de har och sätta det i relation till riskerna. Någon bra behandling förutom att avstå från alkohol finns inte.

 

Annat missbruk

Här finns ju en mängd olika droger. Speciellt besvärligt brukar missbruk av amfetamin vara. Under missbruksperioden äter patienterna i stort sett ingenting med risk för känningar. När dom sen tänder av kan dom ibland äta kopiösa mängder mat och har ett kraftigt sug efter snabba kolhydrater. Insulinbehov kan vara i det närmaste omättbart.

 

Kortisonbehandling i högdos

Höga doser kortison kan utlösa en typ 2-diabetes. I vissa fall normaliseras blodsockervärdena när man slutar äta kortison. Rör det sig bara om en kortvarig kur och lätt stegrade värden utan symtom kan man därför avvakta.

 

Planeras långtidsbehandling med höga doser och blodsockervärden över 10-15 krävs oftast insulin, i varje fall tillfälligt.

 

Ofta behöver tablettbehandlade tillfälligt behöva insulin vid en kortisonkur.

 

Insulinbehandlade behöver ofta kraftigt öka sina insulindoser (vid höga doser kortison ibland behöva mer än dubbel dos.

 

När skall P-Glukos kontrolleras?

Tillför man en högdos kortison ( t ex 20 mg Prednisolon) på morgonen stiger P-Glukos långsamt under dagen till ett max efter ca 8 timmar för att sedan sjunka under kvällen under natten. För att kontrollera om kortisonet ger upphov till en kliniskt relevant blodsockerstegring skall P-Glukos därför kontrolleras ca 8 timmar efter intagen dos (före kvällsmat/middag). 

När skall insulin ges?
Oftast bör man inleda behandling med ett mixinsulin eller NPH-insulin till frukost. Ibland behövs även en dos på lunch eller vid kvällsmaten eller något måltidsinsulin till lunch och kvällsmat.

  • Humalog mix 25/Novomix 30 eller NPH-insulin: Börja med 6-8 E till frukost. Om fortfarande stigande under dagen (till middagsmålet) öka dosen med 2-6 E per gång. Om stigande efter kvällsmaten fram till läggdags och höga fastevärden lägg till en dos till huvudmålet på em eller kväll. Alternativt kan man lägga till måltidsdoser under dagen.
  • Humalog mix 50: Innehåller 50 procent direktverkande och 50% NPH-insulin. Kan med fördel ges till varje huvudmål under dagen. Börja med 4 E till frukost och lunch. Öka med 2-4 E per vecka. Om höga fastevärden: Ge även Humalog mix 50 till kvällsmaten eller kombinera med Metformin och/eller NPH

Om man redan står på flerdos är det framförallt frukost och lunchdosen som behöver ökas med målet att inte stiga till lunch och middag. Man kan också lägga till en exra dos långverkande insulin på morgonen eller höja en befintlig morgondos långverkande insulin. Ibland kan alla doser behöva höjas.


Mät blodsocker minst före frukost, före middag/kvällsmat och till natten.

För mer detaljer och utskriftsvänliga sidor:
bilaga kap 18: patientinformation: Kortisonbehandling i högdos 
bilaga kap 18: Diabetesbehandling vid kortisonbehandling i högdos

Polycystisk Ovariesjukdom PCO

PCO-syndromet kännetecknas av övervikt, amenorré, ökad (manlig) behåring och diabetes typ 2. Oftast ställs diagnosen i samband med infertilitetsutredning eller utredning av uteblivna menstruationer.

 

Det viktigaste inslaget i behandlingen är viktnedgången (kost och motion). Detta förbättrar blodsockerläget och minskar fettprocenten. Fettcellerna är endokrint aktiva såtillvida att de omvandlar östrogen till testosteron vilket leder till ökad manlig behåring, amenorré och barnlöshet.

 

Vid dålig blodsockerkontroll och graviditetsönskan kan behandling med metformin och eller insulin prövas. Metformin avrådes normalt under graviditet pga ofullständiga data rörande påverkan på fostret. Metformin klassas som kategori B2 (ofullständiga undersökningar i djurstudier) men de studier som genomförts har ej påvisat fosterskador. Metformin är ett gammalt preparat och inga uppgifter finns om fosterskador från de kvinnor som av misstag intagit metformin tidigt i graviditeten. I flera länder (Australien) behandlas graviditetsdiabetes med metformin. Däremot bör man undvika andra perorala antidiabetika.

 

Om graviditetsönskan inte finns kan man behandla som en vanlig typ 2-diabetes. Men innan andra perorala antidiabetika än metformin prövas bör man försäkra sig om att patienten vidtar fullgoda åtgärder mot graviditet.

 

Skulle patienten ändå bli gravid under pågående behandling med andra preparat bör dessa omedelbart ersättas med insulin. Någon indikation för abort finns dock inte då risken för fosterskador är mycket små.